Jo, jag känner mig faktiskt redo. Jag trodde nog aldrig att jag skulle bli det, inte här, inte så "offentligt".
Jag och min sambo har inte haft i åtanke att skaffa barn supertätt som många gör, vilket är helt upp till var och en. Vår tanke var nog att vänta en lite stund för att njuta ordentligt av vårt första barn. Men, så helt oväntat & TOTALT oplanerat blev vi gravida i våras (2009). Givetvis blev vi glada även fast vi absolut inte hade planerat eller ens påbörjat någon tanke om ett till barn. Men, så blev det och vi började så smått ställa in oss på att bli tvåbarns-föräldrar i januari 2010!
Men, så hände det som inte fick hända. Sånt man tror bara händer andra & bara har pratat om. Vi fick missfall! Två dagar före jag skulle gå på semester, tre månader in i vår andra graviditet fick jag obeskrivliga smärtor i min mage samt blödningar. Något jag ALDRIG hade haft under vår graviditet med tjoppan.
När jag förr disskuterat missfall med andra sa jag;
"- Om man får missfall måste man nog tänka att; det var meningen, det var något fel med bäbisen...gå vidare!"
När jag nu själv fått missfall förstår jag inte hur jag kunde tänka så:
"- Det var ju just den här bäbisen jag ville ha, INGEN annan bäbis!!! Det spelade ingen roll om det var något fel, det var JUST den här bäbisen jag ville ha!!!" Exakt den tanken gick runt, runt i mitt huvud efteråt!
Smärtan var FRUKTANSVÄRD!!! Jag har alltid trott att när man får missfall så får man en blödning och "thats it". Sedan är det lixom slut, man har fått ett missfall.
För mig var det inte så...jag låg i 2½ timme inne på gyn & hade exakt likadana värkar som jag hade när jag födde tjoppan! HELT VANSINNIGT!!! Jag låg alltså i två timmar med förlossningsvärkar för att föda blod...känslan var helt absurd!
Den kära, stackars sambon & det älskade barnet stod bredvid och kunde ingenting göra när deras flickvän/mamma låg och skrek & grät om vartannat. Efteråt var jag HELT tom; bokstavligen!!!
Det sjuka är att på vårt lassarett (och på många andra har jag hört) ligger "gyn", där man tar abort & genomgår missfall, i samma korridor som BB! Vi var alltså tvungen att gå igenom BB där lyckliga mammor & pappor låg med sina nyfödda bäbisar. Det mest jobbiga var att en av mina bästa vänner låg där och hade, dagen innan, fött sin andra son.
Jag gick alltså genom ett BB, med världens hemskaste värkar, där jag vilken sekund som helst, kunde stöta på min älskade vän som dagen innan hade fött sitt andra barn; HELT SJUKT!!!
Det här händer inte tänkte jag...men, det gjorde det! Det var bara att utstå en andra förlossning, men där utgången skulle bli en helt annan! =(
Att ligga och ha förlossningvärkar med vetskapen om att man inte kommer att få någonting för all den smärta som man utstår är helt fruktansvärt! När jag födde tjoppan visst jag att jag skulle "få" någonting för all smärta, nu visste jag att jag skulle få åka hem med INGENTING! Smärta, smärta, smärta; ingenting!!!
En hel vecka låg jag hemma och grät. Vilken evinnerlig tur att man har världens finaste sambo och världens finaste dotter som lindrade den smärtan man kände.
Min älskade sambo! En riktig stöttepelare! En man har tyvärr inte den turen att få vara gravid, jag var gravid i tredje månaden när vi förlorade vårt andra barn, detta innebar att vi inte hunnit vara på ultraljud, något som är många karlars första kontakt med sitt barn! Där får de se att det verkligen är en bäbis i sin flickvän/fru/sambos mage.
(Älskade tjoppans ultraljudsbild!)Detta hann inte min sambo med, vilket förde med sig att han inte riktigt hade förstått att vi skulle bli tvåbarns-föräldrar. Detta i sin tur innebar att jag kände mig väldigt ensam i min sorg, då det endast var jag som hade "känt av" vår graviditet genom utebliven mens med mera. Det var också väldigt tungt!!!
Vi berättade detta endast för ett fåtal och varför gjorde vi då det?!? Mest tror jag att vi inte ville ha några förväntningar på oss:
"- Jaha de har fått missfall, de planerar alltså att skaffa en till. Undra när de försöker igen...det blir nog snart!"
NÄ, jag ville inte ha något fler barn, inte då risken fanns att jag kunde förlora det & risken att känna samma smärta igen fanns!
NÄ, vi planerade inte att skaffa ett till barn, inte så snabbt inpå...det bara blev så, det var inte planerat!
En av min sambos bästa kompisar ringde kort efter vårt missfall, mitt i allt "kaos":
"- Hej! (han var glad som sjutton!) Jag vill bara berätta att vi ska bli föräldrar i januari..."
Två dagar efter att vår lilla skrutt var beräknad skulle de ha barn...två dagar!!! Nä, det här händer inte tänkte jag, åter igen. Det händer inte!!! Visst var jag SJÄLVKLART superglad för deras skull, de skulle äntligen få sitt första barn! Det är så otroligt stort!!! Men, två dagar efter oss!!! Två dagar!!! Att få se vår väns kroppsliga förändring i takt med att deras graviditet fortskred var plågsam, för det var exakt där jag skulle ha varit. Detta berättade jag också för dem;
"- Jag vill verkligen träffa er, men ÅH så jobbigt det är att se den kroppsliga förändringen" =(
Nu har det gått över ett halvår och äntligen börjar rädslan för den där smärtan att avta...det gör inte lika ont att tala om det, det måste talas om. För ÅH vad mycket vanligare det är än vad många tror!!!
Visst kommer det "flashbacks" då man faller tillbaka i någon slags svart grop, men det får man nog räkna med...så kommer det nog att vara.
Nåja, nu har jag skrivit ned mina tankar, jag har gjort det jag inte trodde att jag någonsin skulle bli redo för; att skriva om vårt missfall! Så, ÅJO lite stolt är jag allt över mig själv!
Livet går vidare, tro det eller ej. Man lär sig att leva med flashbacksen och det onda. Men jag har min sambo, jag har vår UNDERBARA dotter!
Over And Out
