Jobbångest? Oja!
Egentligen har jag nog kommit till freds med att jag faktiskt börjar jobba imorgon, men jag hade i minst en vecka stämt av mitt sinne väldigt bra med Pär Lagerkvist dikt;
"Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.
Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen."
Ja så kan det gå när inte haspen är på. Men, som sagt, nu känns det ok att börja. Jag har liksom förlikat mig med tanken. Men visst känns det!
Tur att man kan sitt jobb och vet att man har kommit in det efter några timmar bara...
Idag ska vi, med hjälp av älskade pappas hjälp, åka och hämta ved hos svärfar. Det behövs, då all ved vi haft tar tagit slut av någon konstig anledning. I samma veva ska vi hjälpa kära vänner att få hem deras lekstuga.
Nu ska jag mysa med tjoppan medans lillebror sover. Ni har väl inte glömt att ställa om till vintertid?! En timme tillbaka.
Over And Out